När vintern kommit och julen närmar sig går alltid mina tankar till Colombia.

En massa minnen väcks till liv igen, det är en tid som jag aldrig kommer att glömma.

Jag läser i min dagbok dag för dag vad vi gjorde, vad jag tänkte och kände.

För sex år sedan åkte jag och min man ner till Colombia i slutet av november, för att få adoptera vår lille son, stannade och firade jul och nyår i vårt "nya" land och åkte hem till Sverige som en familj i slutet av januari.

Jag blundar och ser en massa bilder framför mig, och plötsligt känns allt verkligt, jag är där igen. Jag känner olika dofter och kommer ihåg olika ljud.

Bogotas trafikkaos med avgaserna som sticker och svider i mina ögon och gör halsen

kruttorr.

Det spanska språket som pratas överallt. Ljudet av mina skor mot stengolv och känslan av att gå på fyra lager heltäckningsmatta.

Musiken på torget Plaza Bolivar. Känslan av att vara uppe på 3.200 m.ö.h på Monserrate. Lugnet i Botaniska trädgården. Den storslagna utsikten över Laguna de Guatavita och hur dammig, smutsig och slut jag var efter "bergsklättringen" ner till Guatavitasjön.

Dom häftiga regn och åskvädren. Smaken av nygrillade majskolvar. Det är några av minnesbilderna som flimrar förbi.

Det första mötet med landet blev chockerande. När vi landade på flygplatsen "El Dorado" möttes vi av en blandning av fuktig, kvav luft och flygbränsledoft.

På väggarna satt affisch efter affisch på den efterlyste Pablo Escobar.

Taxiresan till pensionatet gick genom staden i mörker och regn och vid varje stopp kom någon handikappad tiggare upp mot bilrutan. Jag kände mig gråtfärdig.

Vi bodde i en av den rikaste stadsdelen, med stora fina villor, trädgårdar och fina bilar, men allt var inom höga grindar och staket som bevakades av beväpnade kvartersvakter.

Åkte man bara några minuter med bil så kom man till en helt annan miljö med slumkvarter.

I centrum såg vi gatubarn, handikappade och små barn med sina mammor som gick omkring och tiggde och sprang ut mellan bilarna och putsade rutorna.

Det kändes fruktansvärt att se dessa stora kontraster mellan fattiga och rika.

Men dagarna gick och vi gjorde oss rutiner och det blev en vardag i det nya landet.

Dom colombianska människorna var mycket vänliga, hjälpsamma och barnkära.

Många okända kom fram och klappade vår son på huvudet, nöp honom i kinden, och log och sa "lindo" som betyder vacker eller söt.

En överraskning för oss var att dom firade julen så mycket. Det är ett katolskt land som tillber och hyllar den Heliga Madonnan, Jungfru Maria. Alla köpcentrum var pyntade med en helt enorm julskyltning, otroligt vackert!

Den 7: e December firades den Heliga Madonnans dag, inledningen till julen,

då tände alla ljus utanför sina hus och sköt raketer, och varje kväll därefter

sköts raketer och bomber fram till klockan fem på morgonen ända fram till julafton. Vi fick fira en ovanlig och underbar jul och nyårshelg med vårat fantastiska underverk till son och tillsammans med nya vänner.

Under vår vistelse i Colombia bodde vi ganska flott och levde i en lyxtillvaro

utan matlagning, städning, tvätt och disk, vilket gjorde att vi kunde tillbringa all vår tid till att lära känna vår son. Se honom växa och utvecklas och vara honom nära dygnet runt. En bättre start som familj kunde vi inte tänka oss att få. Tack Colombia för en underbar son och tack för att vi fick leva hos er en tid och få lära känna en helt annan värld!

Av Maria Stenlund